Igår kväll förlorade jag en av mina bästa vänner. Jag har läge vetat att hon skulle lämna oss förr eller senare. Jag har försökt förbereda mig inför det här så länge. Ni skulle bara veta hur många gånger jag har förberett det här inlägget i mina tankar.
Isa hade ett medfött bettfel som gjorde att hon fick varbölder på ena käken. Vi fick också klippa hennes framtänder regelbundet. Den första bölden fick hon när hon var ungefär ett halvår. Vi ville verkligen ge henne en chans i livet och vår önskan var att hon skulle få uppleva en sommar tillsammans med sin syster Maja. Veterinären här i stan var tyvärr inte speciellt intresserad och kunnig av kaniner. Han kunde inte ens fastställa att det handlade om tänderna vilket till och med jag kunde komma fram till genom att besöka diverse kaninforum på nätet. Hur som helst fick vi nys om en duktig veterinär i Stockholm som kunde behandla kaniner med varbölder. Vi tog chansen och åkte dit. Det var en helt sjukt jobbig dag. Veterinären gav inte Isa mycket hopp. Men hon klarade operationen och efter en lång bilfärd hem började hon äta sin älsklingsfrukt banan i buren. Då kände jag att det kunde gå vägen.
Isa fick uppleva både en och två sommrar. Då och då blev hon lite dålig och kinkig med mat och sånt men för det mesta mådde hon riktigt riktigt bra. Hon var en riktig kämpe. Ja hon var helt fantastisk egentligen. Alltid så glad och nyfiken.
I höstas började en av knölarna komma tillbaka. Vi valde att avvakta. Vi ville helst inte att Isa skulle behöva utsättas för en ny operation osv. Livet med knölen gick bra. Hon visade inga tecken på att hon hade ont och det viktigaste av allt; hon åt som hon skulle.
Isa mådde egentligen jättebra fram tills juldagen. Då började hon dregla jättemycket och slutade att äta. Jag försökte tvinga i henne banana och vatten men det var inte mycket hon fick i sig. Igår kväll orkade hon inte mer. Hon somnade in i Jockes knä.
Trots att jag har förberett mig inför det här så länge är jag helt förstörd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har ett stort sår i bröstet som verker och blöder så fort jag tänker på min älskade vän. Det är tur att jag har Jocke. Att vi kan dela på sorgen.
Och stackars lilla Maja. Jag vet inte hur hon tar det här… Hon förstår ju inte såklart men inom en snart framtid kommer hon att sakna sin älskade syster. Isa har alltid funnits där för henne. När Isa opererades fick vi skilja dem åt ett tag och Maja blev helt förstörd. Hon har aldrig varit ensam.
Jag förstår nog inte ens att du är borta min älskade älskade vän. Tack för alla glada stunder du gett oss Isa. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
VILA I FRID!
Den här bilden tog jag på min älskling för knappt en vecka sedan…
Share on Facebook
2 kommentarer
