För ganska länge sen sa jag att jag ville skriva en bok om allt det här. Om mitt knä, rehaben, fotbollen och allt det andra. Jag skrev och kom faktiskt en bra bit. Sen kom annat emellan och boken föll liksom lite i glömska. Idag hittade jag filen på datorn och jäklar vad tårarna strömmade ner för mina kinder. Alla minnen och känslor som bubblade upp… Hur som helst, jag tänkte att ni skulle få läsa lite så här får ni en bit av första delen. Det är bara ett utkast som jag skrivit rakt upp och ner så ha inga stora förväntningar…
Jag har nog alltid varit Fotbolls-Emelie. På Facebook finns en grupp som heter ”I can’t, I have soccer!” och jag borde helt allvarligt vara hedersmedlem där. Jag är den där ambitiösa typen som aldrig missar en träning. Den där typiska lagspelaren som offrar allt för fotbollen och mitt lag. Jag är uppvuxen på fotbollsplanen i en fotbollsfamilj och vet inte mycket bättre…
Idag är ingen vanlig dag. Det är matchdag. Bortamatch. Jag slänger träningsväskan över axeln och säger hej då till Jocke.
- Hej då! Vi ses ikväll! Puss puss!
Träningsväskan väger lite extra mycket idag. Efter matchen ska jag sätta mig i bilen med mina föräldrar och åka hem med dem till Motala för att gå på kräftskiva med Jockes föräldrar på kvällen. Det var längesen vi var hemma på besök i Motala och jag har länge sett fram mot kräftskivan. Jag ler när jag öppnar porten ut mot gatan. Det är en tidig höstdag i september och trädens löv har precis börjat skifta färg. På gatan möter jag upp min lagkamrat Sandra. Sandra som vi oftast bara kallar för Karlsson är lagets lagkapten och stora målskytt med ett lejonhjärta av guld. Hon har en blomkvast i handen. Den är till dagens motståndare Mariebo som redan förra helgen spelade hem seriesegern och nu får kvala till division 1. Mitt lag ligger på andra plats precis bakom. Säsongen har varit lång och truppen har varit lite för tunn för att orka spela på topp en hel säsong.
Vi börjar vandra uppåt mot Idrottsparken. Det är en liten promenad på 6-7 minutrar. Vi pratar om lite allt möjligt. Hur vi äntligen ska lyckas vinna över Mariebo, derbyt nästa helg mot Eneby, salladen som vi ska bli bjuda på i bussen på väg ner till Jönköping, mina benhinnor som har strulat lite och herrlaget som helt plötsligt måste kämpa för att hålla sig kvar i Superettan.
Vi möter upp resten av laget utan för Idrottsparken. Det är något speciellt med lagsporter. Att ha ett eget lag som en extra familj.
Snart kommer bussen som ska ta oss till Jönköping. Vi går om bord och alla sätter sig på sina platser. Sina platser ja. Underförstått har vi alla våra egna platser i bussen och gud nåde den som sätter sig fel! Själv sitter jag alltid fem säten bakom föraren. På andra sidan gången sitter Nina och framför mig sitter Karlsson.
Första 15 minutrarna i bussen brukar vara lite turbulenta. Alla ska prata med alla och det är lite spring fram och tillbaka i den smala gången. Hetaste samtalsämnet brukar vara fredagskvällens avsnitt av Idol.
- Såg ni Bla bla?
- Bla bla är sjukt bra!
Sen lugnar det ner sig. Folk börjar ladda för match. En del tittar på film medan andra går in i sin egen värld (även kallad iPhone-världen) med hörlurar inpluggade i öronen och hög musik. I vanliga fall hade vi nog åkt E4:an rakt ner till Jönköping utan stopp. Idag har vi dock blivit sponsrade med sallad från ett lokalt matställe så vi stannar på en rastplats för att äta. Det är lite småkyligt ute och många är oförberedda på höstens intåg och sätter sig för att äta i bara t-shirt.
Jag sitter bredvid Nina på en bänk och tittar ut över Vättern. Nina har blivit en av mina närmsta vänner i laget. Hon är snart färdigutbildad sjukgymnast och det fascinerar mig. Framförallt idrottsskador tycker jag är väldigt intressant och jag har lusläst några böcker i idrotssmedicin som min pappa har hemma. Dock är jag väldigt lyckligt lottad själv som aldrig har råkat ut för något mer allvarligt än en stukad fot. Jag har lite småproblem med benhinnorna också men det kan jag leva med. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att missa någon match för sån småpotatis. När jag tänker efter har jag faktiskt inte missat en endaste liten tävlingsmatch på seniornivå. Om vi går tillbaka riktigt långt så minns jag en gång när jag var yngre, kanske 12-13 år, och hade fruktansvärt ont i hälsenan. Jag kunde knappt gå efter att jag hade spelat match och min pappa som då var tränare tog beslutet att ställa över mig en match. Oj vad jag grät! Jag låste in mig på mitt rum i en vecka och vägrade prata med honom. Sedan dess har jag inte missat mycket varesig det gäller träningar eller match. Det är liksom inte riktigt min grej…
Alla äter upp sin sallad, ja alla utan Emma som är kräsen och endast äter pastan, och bussen ger sig ut på vägen igen. En och en halv timme innan matchstart är vi på arenan. Det är första gången jag är där. Omklädningsrummet är litet och vi får träningas. Vår huvudtränare Kenta gör sig redo för matchgenomgång. Det är första året vi har Kenta som tränare och jag gillar honom. Han är snäll, sympatisk och vill spela en fotboll som jag gillar. Jag ska starta dagens match som vänsterback precis som jag har gjort alla andra tävlingsmatcher den här säsongen. Det har varken gått bra eller dåligt i år. En stabil insats utan att sticka ut skulle man nog kunna säga men jag känner mig trygg på min vänsterback och jag känner Kentas förtroende.
Uppvärmningen är precis som vanligt. Samma rutiner varje match. Vi springer i led med Karlsson först. Hoppa i sidled, höga knän, spark i baken, indianhopp, upp och nicka. Sen blir det fyra led med lite passningar och spel på yta. Jag avslutar med att slå några långa bollar till Nina. Det känns bra men jag är lite orolig över den regntunga höstplanen och mina ömmande benhinnor och vader. Memme, vår alltiallo, har tejpat benhinnorna med kinesiotejp. Den är blå och går längs med smalbenen. Jag inbillar mig att det hjälper. Jag har inte en aning om att det här ska bli min sista fotbollsmatch på lång tid. Att det faktiskt kommer att vara min sista fotbollsmatch i mitt älskade vit-blåa lag…
Efter uppvärmningen går vi in i omklädningsrummet igen. Jag tar på mig min matchtröja med stjärnan på bröstet och nummer 9 på ryggen. Jag är inte uppvuxen i Norrköping och är djurgårdare men det är något speciellt med att spela i IFK Norrköping med stjärnan på bröstet och jag tror att vi alla i laget är lite stolta.
Vi går på led ut till planen. Jag ser mina föräldrar och min lillasyster Ida på läktaren. Vi ställer oss i en ring och Kenta säger några väl valda ord.
- Åhhhhh I F K!
Startelvan går ut på planen och vi klatchar varandras händer. Det gör vi alltid.
- Kom igen nu!
Jag står där på min position till vänster när jag plötsligt hör att det blir ett himla liv borta vid entrén. En stor folkmassa rör sig mot planen. De skriker och tjoar. De är fans.
- Fan vad jobbigt! Nu har Mariebo dragit hit en massa fans för att fira seriesegern, tänker jag. Sedan hör jag hur de sjunger i kör:
- Åhh, tolv guld har Peking, hur många guld har ni? Så jävla bra som Peking det kan ni aldrig bli! och det går upp för mig att det inte är Mariebos fans som har kommit. Det är VÅRA fans. Peking Fanz! Jag vänder mig mot Rulle och vi skrattar. Lite tagna av situationen blåser domaren igång matchen.
Vi börjar inte bra. Mariebo anfaller gång på gång. Peking Fanz ställer sig bakom målet på min sida och skriker och hejar. Linjemannen (för dagen en kvinna) är livrädd och vägar inte springa ner till hörnflaggan. En spelare i Mariebo för ett fritt läge och bollen rullar förbi Camilla i målet och är på väg mot mållinjen men där kommer jag och rensar undan bollen. Jag blev chockad själv att jag ens hann i kapp den men så blåser domaren mål.
- Va?! Skämtar du!? Jag är inte den som brukar tjaffsa men jag markerar tydligt att den där bollen INTE var över mållinjen! Peking Fanz protesterar högljutt men mål blir det. 1-0 till Mariebo. Det händer inte mycket mer i första halvlek. Jag har en frisparksvariant med Karlsson som blev ganska lyckad men resultatet 1-0 står sig.
Vi går in i omklädningsrummet i halvtid. Jag minns inte vad vi sa men Kenta var inte nöjd. Vi måste skärpa oss helt enkelt. Vi kan så mycket bättre.
Andra halvlek dröjer. Peking Fanz har tänt en bengalisk eld och ena målet är täckt av blå rök. Domarna är livrädda och vi skrattar åt dem i smyg.
Till slut blåser domaren igång matchen. Det tar kanske 15-20 minuter. Sen händer det. Mariebo gör en spelvändning ut mot min kant. Deras yttermittfältare får bollen på defensiv planhalva precis framför vårt avbytarbås. Jag springer fram för att sätta press. Jag kan inte ens föreställa mig hur många gånger jag har gjort det förut. Jag minns att jag sätter ner hälen lite konstigt. Jag sätter liksom ner den först och sen är det som att jag halkar. I det ögonblicket möter jag av någon konstig anledning min tränares blick på avbytarbänken. Han ser rädd ut. Sen känner jag hur knät liksom vrider sig åt sidan och hur något drar tillbaka det. Det knakar något fruktansvärt. Som ett pistolskott. Det gör inte direkt ont men jag blir livrädd. Jag slänger mig ner på gräset och håller om mitt knä. Jag försöker andas men det går inte. Något har hänt och jag har inte kontroll över det. Spelet går vidare men jag ligger kvar. Jag tror till och med att det blir mål men det blev bortdömt sen för offside. Karlsson är framme hos mig och undrar vad det är. Jag svarar inte. Jag bara håller om mitt knä och försöker andas. Spelet är avblåst och Memme kommer in på planen.
- Emelie! Kan du sträcka på benet?
- Vänta!!
Jag är alldeles stressad, upprymd och rädd. Kan jag sträcka på knät? Ja, det kan jag nog. Men jag vågar inte. Jag vill inte. Jag försöker ta några djupa andetag och sen sträcker jag och det går. Memme lindar mitt vänstra knä och hjälper mig av planen. Jag ligger på sidan av planen under matchklockan med benet på den blåa medicinväskan och gråter för mig själv. Jossan som är avbytare kommer fram och klappar mig på axeln. Hon har själv haft ett skadefyllt år och jag har verkligen försökt stötta henne så mycket jag bara har kunnat.
Jag vet inte längre vad som händer på planen. Jag vet ingenting. Mitt huvud är tomt och jag förstår inte vad som har hänt. Memme kommer och lindar av knät. Han drar och sliter lite i det men jag känner inget direkt. Jag har fortfarande inte speciellt ont. Matchen är slut. Jag tror det blev 3-1 till Mariebo. Jag reser mig upp och kan faktiskt gå. Det känns inte så farligt. Jag har mest ont högt upp i vaden och lite i baksidan. Vi tackar för matchen och laget joggar ner. Nina tittar oroligt på mig men jag säger att det inte är någon fara. Mamma och pappa kommer in på planen med Ida i släptåg och undrar vad som har hänt. Min mamma har själv opererat korsbandet och blir så klart orolig när det handlar om knän.
- Ida och jag sa att nu ligger Emelie där och ser hela sin fotbollskarriär passera i revy, säger hon och ler.
- Det är ingen fara, säger jag.
- Vad händer då? frågar pappa och ser bekymrad ut.
Jag berättar och kommer fram till att det kändes som att knät var på väg ur led men att något svarade i knät och drog det tillbaka. Det kändes inte som att något gick sönder. Förutom knaket då. Pistolskottet.
- Ja, men om det knakade så var det ju något som gick sönder, konstaterar pappa och jag vill kasta fotbollsskon jag håller i handen i huvudet på honom. Jag haltar in mot omklädningsrummet och möter upp Maja. Maja som redan när hon var 18 hade opererat korsbandet i båda knäna. Hon vet vad hon pratar om och det känns tryggt. Hon säger att jag borde ha ondare om det var korsbandet.
- Första gången jag gjorde det gjorde det så jävulskt ont! Det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv!
- Men så ont har jag ju inte… Det är nog bara en smäll…
Det var en liten början. Om ni är intresserade finns det mer…
