hårt matchande

Nu har det varit många matcher på kort tid. Känningarna i knät som jag berättade om senast visade sig vara ett överansträngt yttre ligament (pga för hårt matchande). Jag vilade ett par dagar och sen var det bara att köra igen. Den här veckan spelade jag en halvlek med u-laget i måndags, 90 minuter med a-laget i onsdag och 90 minuter med a-laget igår. Känner mig lite sliten idag med lårkakor och ett gigantiskt blåmärke på mitt friska knä.

Om vi ska prata lite om matcherna så i onsdags gick det riktigt bra! Det var nog den bästa matchen jag gjort sen skadan och det mesta gick min väg även om det fortfarande finns mer att ta av. Igår… Inte fullt så bra men det var en rejäl kollektiv kollapps. Sådär kul med tanke på att matchen var på Gotland och att vi åkte från Norrköping kl 07:30 i lördags och kom hem söndag kväll 21:30. Men men, bara att bryta ihop och komma igen. Nu går jag in i en tuff jobbperiod och jag kommer få svårt att vara med på matcherna. FETT JOBBIGT! Jag vill helst göra båda men jobbet måste ändå gå före i det här skedet av mitt liv. Så är det bara…

en liten update

Kände att det var dags för en liten update här kanske. Fotbollen rullar på och jag har nu spelat 6 matcher på ca 3 veckor. Det är nog lite mycket egentligen och igår sa knät ifrån lite men svårigheter att sträcka, stelhet och allmän obehagskänsla. Inte så konstigt alls om man tänker efter lite… Egentligen har jag inte varit matchtränad sedan jag skadade mig första gången 2009. 2010 när jag kom tillbaka hann jag bara med 2 matcher och ca 75 minuter innan säsongen var slut och 2011 spelade jag kanske 5 matcher (utspridda under ganska lång tid) innan meniskskadan satte stopp.

Tog hur som helst det mogna beslutet att gå av när det var dags för spel på träningen igår och tränarens reaktion var förvånansvärt positiv. Han tyckte det var bra att jag kände efter och tyckte jag gjorde helt rätt. Nu blir det ingen match idag vilket var lite synd (Linköping i svenska cupen) men ska försöka vila upp mig till helgen och sen se vad sjukgymnasten säger imorgon. Skulle tippa på att det inte är värre än en liten överansträngning.

Så hur känns det annars då i spelet? Njaaae, om jag ska vara ärlig. Det positiva är väl att jag inte har känt av knät överhuvudtaget fram till igår men fotbollsmässigt känns det att man har varit borta minst sagt. Känner mig helt klart efter men det är ju bara att acceptera och träna vidare!

vi kör då?

Fint att ni gillar min idé om ett korsbandsforum för oss tjejer. Jag är het på hemsidor, logotyper och sånt (utbildad grafisk formgivare) så allt sånt kan jag fixa men jag behöver självklart hjälp av er! Maila mig eller skriv en kommentar här om vad ni kan tänka er att hjälpa till med. Det kan ju vara allt från att blogga, göra intervjuer, skriva träningstips osv.

Men först av allt tänkte jag att vi skulle komma på ett namn. Jag tänkte först korsbandssystrar men det kanske är lite cheesy eller? Andra förslag?

korsbandssystrar

Jag har funderat och vore det inte bra om vi hade en egen sida tillsammans där man kan hitta allt man behöver veta som korsbandsskadad tjej? Våra berättelser, bilder, tankar, erfarenheter och kunskaper samlade på ett ställe. Jag tror det vore bra. Vilka är på?

hoppsan!

Hoppsan hejsan! Idag var Emelie tillbaka på fotbollsplanen! När jag tänker efter så var det nog faktiskt första gången jag var med lite seriöst på en träning sen i augusti (!!!!!!). Känns väldigt konstigt att det var så längesen faktiskt men men. Jag har tyckt att knät har känts ganska bra så jag ville testa hur det kändes och det gick faktiskt jättebra! Blir lika förvånad varje gång men det är ju sjukt hur bra bollen fortfarande sitter vid mina fötter. Som att ingenting har hänt. Ägde i kvadraten (ROLIGASTE ÖVNINGEN!) och passningarna satt där de skulle i passningsövningen. Sen stod jag i mål när de andra spelade.

Måste säga att jag är mycket nöjd. I mitt huvud har det liksom känts som att mitt knä ogillar rörelser i andra riktningar än rakt fram men det var ju faktiskt inga problem. Visst, jag är lite försiktig ibland, speciellt när jag har vänstern som stödjeben men mycket mycket bättre än vad jag hade tänkt mig. Det var först i slutet av passningsövningen (som vi förövrigt körde i typ hundra år) som jag blev lite trött (hej fotbollskondition) och då kändes det lite konstigt i knät vid ett tillfälle när jag kom lite fel till bollen men det känns mest som ovana liksom. Hade lite ont i knäskålssenan också men det var nog definitivt att jag är ovan.

Sen måste jag ju erkänna att jag tyckte att det var rätt så roligt faktiskt. Jag har ju fortfarande inte riktigt bestämt om eller vart jag ska spela nästa år men efter det här blev ju plus-sidan lite starkare iaf. Nu börjar februari och jag ska jobba typ hela tiden, fylla år och dessutom åka till Rom en sväng så när jag kollar lite snabbt på träningsschemat kan jag komma typ 3-4 ggr på hela månaden. Jippi… Men men, det gör nog inte så mycket att fortsätta fokusera på rehab. Det känns så sjukt viktigt för mig att fortsätta rehabträna för att få fortsätta vara hel och det är så lätt att tappa den biten när man väl är tillbaka på fotbollsplanen…

inslag från vinterstudion om korsbandsskador

Ett ganska intressant inslag om korsbandsskador inom alpinskidåkning i samband med Maria PH’s skada. Ganska intressant att de säger att 2/3 av alla korsbandsskador sker i vänster ben. Oklart om detta dock bara gällde inom alpinskidåkningen…

del 2

Här kommer del 2 av min lilla bok. Alla kapitel kommer finnas samlade under kategorin Vägen tillbaka i menyn till höger.

Jag duschar, gör i ordning mig. Knät stelnar till och jag blir lite mer halt men det berör mig inte så mycket. Jag haltar ut och pratar lite med Kenta.

– Knaket… Jag trodde du hade dragit av hälsenan! säger han förskräckt.

– Nej, nej. Det är ingen fara, säger jag och klagar på smärta högt upp på utsidan av vaden och lite mot baksida lår.

Kenta ser oroligt på mig. Innerst inne vet han att det nog är något allvarligt. Jag är inte den som klagar. Jag haltar försiktigt försiktigt mot bilen. Mariebos tränare går om mig.

– Jag hoppas att det inte är något allvarligt, säger han.

– Det är nog ingen fara, säger jag igen. Jag är glad över att mamma och pappa var på matchen. Jag hade aldrig orkat ringa hem och säga att jag hade skadat mitt knä. Det slår mig att jag måste ringa Jocke men jag orkar inte. Jag skriver ett sms istället. ”Vi förlorade med 3-1. Jag skadade knät men jag tror inte det är så farligt. Åker mot Motala nu.”

Jocke är den som står för skadorna i vår familj. Han har bland annat vridit till båda knäna rejält ett par gånger samt dragit det ena ur led en gång. I ena knät är korsbandet delvis av och i det andra är inget konstaterat men jag  blir förvånad om det återstår med av korsbandet än bara några trådar. Givetvis svarar han oroligt.”Det är ju jag som ska stå för skadorna här! Inte du!”

Jag knölar in mig i bilen. Jag orkar inte prata med någon och har tårar i ögonen. Resan hem tar en timme och när jag ska gå ur bilen kan jag knappt gå längre. Det gör ont på baksidan av knät och känns allmänt obra. Jag haltar in i huset och lägger mig i soffan. Vi tittar på knät och det ser inte svullet ut vilket känns skönt. Jag lägger knät i högläge och tittar på TV ett tag. Jag vill helst vara ensam. Jag har inte riktigt kommit fram till hur jag ska hantera det här.

Kvällen kommer och kräftskivan närmar sig. Jag har inte bestämt mig för om jag kan, vill eller orkar gå. Knät har stelnat till och jag haltar rejält. Det känns inte alls bra. Jag letar fram kryckorna från mammas korsbandsoperation och säger till mig själv att jag bara ska använda dem för lite avlastning på kräftskivan. Sen ska jag slänga dem all världens väg. Jag har aldrig i hela mitt liv behövt använda kryckor…
Jag går försiktigt ner mot hamnen med kryckorna. Det ligger inte speciellt långt från mina föräldrars hus och Jocke möter upp mig halvvägs. Han blir orolig när han ser kryckorna.

– Hur är det egentligen?

– Det är ingen fara!

Kryckorna väcker såklart uppmärksamhet på kräftskivan och jag förklarar om och om igen att det inte är någon fara. Till sist kommer Anders fram. Han är pappa till Andreas, Daniel och Jesper. Andreas och Daniel är tvillingar och är uppvuxna ihop med Jocke.

– Du, det där ser inte så bra ut, säger Anders.

Jag blinkar bort tårarna.

– Du vet, Jesper drog korsbandet förra året och jag vill bara säga att det är viktigt att du står på dig när det gäller knän. Ja, på sjukhuset och så. Man måste vara tuff. När vi var där efter att Jesper hade skadat sig så fick jag verkligen ryta i för att vi ens skulle få någon hjälp. För att inte prata om alla väntetider hit och dit… Han fick vänta länge på operation men nu är han på väg tillbaka.

Korsbandet? Det här är verkligen ingen korsbandsskada. På sin höjd en menisk. Jag tippar själv på ledbandet. Jag vet att Anders bara försöker vara snäll och hjälpsam men jag behöver verkligen inte sitta här och höra hur någon påstår att jag har dragit av mitt korsband.

– Jag tror inte det är så allvarligt, svarar jag. Och om det skulle vara någonting så kommer klubben hjälpa mig så att jag får träffa läkare snabbt och så, fortsätter jag.

– Ja just det. Du spelar ju i IFK nu, klart de kan fixa sånt här snabbt, säger Anders imponerat. Jag ler lite försiktigt och tänker att allt ordnar sig.
Efter några timmar på kräftskivan har jag fått ett par expertutlåtande angående mitt knä. Det är många som har någon relation till trasiga knän. Jag orkar inte mer och hoppar hemåt. Jag lägger mig i soffan hemma i mammas och pappas sovrum men knät i högläge. Innan jag somnar uppdaterar jag min status på Facebook:

Jag hoppas det känns bättre imorgon…

Jag vaknar av att solen lyser in genom de stora vardsrumsfönstren. Natten har varit förvånansvärt lugn. Jag har sovit bra trots knät och det ger lite hopp. Jag reser mig upp och…. Aj. Det gör ont. Vart är kryckorna? Det här är nog första gången som jag på riktigt blev orolig. Riktigt orolig. Knät är fortfarande inte speciellt svullet men på utsidan mot baksidan av knät gör något fruktansvärt ont när jag försöker böja. Det känns som jag klämmer något. Det gör till och med ont att hoppa på kryckor. Vid varje hopp gungar mitt underben lite bakåt och det gör så ont. Jag vill inte vara med längre… Jag skriver ett sms till Nina.

– Nina! Du måste fixa mitt knä?

– Vadå? Är det inte bättre?

– Nej, jag har ont på utsidan och det känns lite ostabilt och läskigt…

– Det låter inte så bra att det är ostabilt… Men jag kan göra lite tester på dig imorgon på träningen om du vill.

– Ja, det får du gärna göra! Tack! Vi ses imorgon!

Det känns bra att Nina ska kolla på mitt knä. Hon är bara sjukgymnaststudent men jag litar till henne på 100%…

Jag gör inte så mycket på dagen. Jag gråter lite för mig själv och hör hur mamma och pappa diskuterar i köket. De vet att det är lönlöst att få mig att åka och kolla upp knät. Jag HATAR sjukhus. Jag vill bara gråta så fort jag tänker på det och jag går inte dit frivilligt. Pappa försöker tala allvar med mig.

– Jenny i Idas och Julias lag jobbar på röntgen. Hon kanske kan få in dig…

Jag svarar inte. Jag bara gråter.

– Det är ingen idé , säger mamma allvarligt till pappa.

På eftermiddagen är det en viktig match för familjen. Mina systrars lag möter mina kusiners lag i Vadstena. Det är riktig prestige och jag har faktiskt sett fram mot matchen. Jag bestämmer mig för att åka med tillsammans med kryckorna. Kryckorna förresten… Hur tusan klarar någon människa av att hoppa på kryckor längre än 50 meter? Mina armar och händer värker…

När vi kommer fram till matchen börjar det. Kryckorna lockar till sig nyfikna blickar och precis som på kräftskivan får jag expertutlåtande efter expertutlåtande.

– Ledbandet har nog gått av…

– Det är en stukning!

– Det har hoppat ur led!

– Solklar korsbandsskada…

Vad är det med folk? Jag vill inte höra.

Efter kvällsmaten studerar jag mitt knä noga.

– Det är ju faktiskt inte så svullet, säger jag till mamma och jag har faktiskt rätt. Knät är inte alls speciellt svullet och jag tycker att det börjar kännas bättre. Vi bestämmer att mamma ska skjutsa tillbaka mig till Norrköping imorgon. Hon tycker inte att jag ska behöva halta mig fram på både buss och tåg och jag håller med.

När jag lägger mig på kvällen slår det mig att min tränare inte har ringt mig under dagen. Det känns konstigt och gör ont i hjärtat. Han som tittade så oroligt på mig igår…

fys

I veckan var jag nere på en fysträning med laget och körde lite. Det var i lokalerna vid Pronova där jag tränade med IFK när jag spelade där. Mycket rehab har genomförts i de där lokalerna och även mycket rehabgruppshäng. Passet var helt ok och fungerade faktiskt bra med knät och jag var med på allt. Kan ju säga att jag fullkomligt suger på att hoppa på skadade benet! Kommer ett halv marie-kex med vänsterben medan jag kommer iaf ett helt marie-kex med friska benet. Haha.

I veckan tänkte jag ta mig till någon fotbollsträning och testa lite. Att jag inte har kört fotboll tidigare beror väl på flera anledningar egentligen. Efter operationen var det uppehåll och jag jobbade massor samt att min tränare inte ville att jag skulle köra någon fotboll förrän helst i februari. Sen har jag ju inte haft någon direkt fotbollsmotivation. Det börjar dock suga lite i fötterna nu måste jag erkänna. Tanken på försäsong får mig dock att vilja dö… Haha. Nu har jag dock varit sjuk här sen i fredags men jag hoppas att jag kan springa runt och latcha lite med bollen på tisdag iaf.

Kul att ni gillade senaste inlägget. Mer kommer senare idag!

vägen tillbaka

För ganska länge sen sa jag att jag ville skriva en bok om allt det här. Om mitt knä, rehaben, fotbollen och allt det andra. Jag skrev och kom faktiskt en bra bit. Sen kom annat emellan och boken föll liksom lite i glömska. Idag hittade jag filen på datorn och jäklar vad tårarna strömmade ner för mina kinder. Alla minnen och känslor som bubblade upp… Hur som helst, jag tänkte att ni skulle få läsa lite så här får ni en bit av första delen. Det är bara ett utkast som jag skrivit rakt upp och ner så ha inga stora förväntningar…

Jag har nog alltid varit Fotbolls-Emelie. På Facebook finns en grupp som heter ”I can’t, I have soccer!” och jag borde helt allvarligt vara hedersmedlem där. Jag är den där ambitiösa typen som aldrig missar en träning. Den där typiska lagspelaren som offrar allt för fotbollen och mitt lag. Jag är uppvuxen på fotbollsplanen i en fotbollsfamilj och vet inte mycket bättre…

Idag är ingen vanlig dag. Det är matchdag. Bortamatch. Jag slänger träningsväskan över axeln och säger hej då till Jocke.

- Hej då! Vi ses ikväll! Puss puss!

Träningsväskan väger lite extra mycket idag. Efter matchen ska jag sätta mig i bilen med mina föräldrar och åka hem med dem till Motala för att gå på kräftskiva med Jockes föräldrar på kvällen. Det var längesen vi var hemma på besök i Motala och jag har länge sett fram mot kräftskivan. Jag ler när jag öppnar porten ut mot gatan. Det är en tidig höstdag i september och trädens löv har precis börjat skifta färg. På gatan möter jag upp min lagkamrat Sandra. Sandra som vi oftast bara kallar för Karlsson är lagets lagkapten och stora målskytt med ett lejonhjärta av guld. Hon har en blomkvast i handen. Den är till dagens motståndare Mariebo som redan förra helgen spelade hem seriesegern och nu får kvala till division 1. Mitt lag ligger på andra plats precis bakom. Säsongen har varit lång och truppen har varit lite för tunn för att orka spela på topp en hel säsong.

Vi börjar vandra uppåt mot Idrottsparken. Det är en liten promenad på 6-7 minutrar. Vi pratar om lite allt möjligt. Hur vi äntligen ska lyckas vinna över Mariebo, derbyt nästa helg mot Eneby, salladen som vi ska bli bjuda på i bussen på väg ner till Jönköping, mina benhinnor som har strulat lite och herrlaget som helt plötsligt måste kämpa för att hålla sig kvar i Superettan.

Vi möter upp resten av laget utan för Idrottsparken. Det är något speciellt med lagsporter. Att ha ett eget lag som en extra familj.

Snart kommer bussen som ska ta oss till Jönköping. Vi går om bord och alla sätter sig på sina platser. Sina platser ja. Underförstått har vi alla våra egna platser i bussen och gud nåde den som sätter sig fel! Själv sitter jag alltid fem säten bakom föraren. På andra sidan gången sitter Nina och framför mig sitter Karlsson.
Första 15 minutrarna i bussen brukar vara lite turbulenta. Alla ska prata med alla och det är lite spring fram och tillbaka i den smala gången. Hetaste samtalsämnet brukar vara fredagskvällens avsnitt av Idol.

– Såg ni Bla bla?

– Bla bla är sjukt bra!

Sen lugnar det ner sig. Folk börjar ladda för match. En del tittar på film medan andra går in i sin egen värld (även kallad iPhone-världen) med hörlurar inpluggade i öronen och hög musik. I vanliga fall hade vi nog åkt E4:an rakt ner till Jönköping utan stopp. Idag har vi dock blivit sponsrade med sallad från ett lokalt matställe så vi stannar på en rastplats för att äta. Det är lite småkyligt ute och många är oförberedda på höstens intåg och sätter sig för att äta i bara t-shirt.
Jag sitter bredvid Nina på en bänk och tittar ut över Vättern. Nina har blivit en av mina närmsta vänner i laget. Hon är snart färdigutbildad sjukgymnast och det fascinerar mig. Framförallt idrottsskador tycker jag är väldigt intressant och jag har lusläst några böcker i idrotssmedicin som min pappa har hemma. Dock är jag väldigt lyckligt lottad själv som aldrig har råkat ut för något mer allvarligt än en stukad fot. Jag har lite småproblem med benhinnorna också men det kan jag leva med. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att missa någon match för sån småpotatis. När jag tänker efter har jag faktiskt inte missat en endaste liten tävlingsmatch på seniornivå. Om vi går tillbaka riktigt långt så minns jag en gång när jag var yngre, kanske 12-13 år, och hade fruktansvärt ont i hälsenan. Jag kunde knappt gå efter att jag hade spelat match och min pappa som då var tränare tog beslutet att ställa över mig en match. Oj vad jag grät! Jag låste in mig på mitt rum i en vecka och vägrade prata med honom. Sedan dess har jag inte missat mycket varesig det gäller träningar eller match. Det är liksom inte riktigt min grej…

Alla äter upp sin sallad, ja alla utan Emma som är kräsen och endast äter pastan, och bussen ger sig ut på vägen igen. En och en halv timme innan matchstart är vi på arenan. Det är första gången jag är där. Omklädningsrummet är litet och vi får träningas. Vår huvudtränare Kenta gör sig redo för matchgenomgång. Det är första året vi har Kenta som tränare och jag gillar honom. Han är snäll, sympatisk och vill spela en fotboll som jag gillar. Jag ska starta dagens match som vänsterback precis som jag har gjort alla andra tävlingsmatcher den här säsongen. Det har varken gått bra eller dåligt i år. En stabil insats utan att sticka ut skulle man nog kunna säga men jag känner mig trygg på min vänsterback och jag känner Kentas förtroende.

Uppvärmningen är precis som vanligt. Samma rutiner varje match. Vi springer i led med Karlsson först. Hoppa i sidled, höga knän, spark i baken, indianhopp, upp och nicka. Sen blir det fyra led med lite passningar och spel på yta. Jag avslutar med att slå några långa bollar till Nina. Det känns bra men jag är lite orolig över den regntunga höstplanen och mina ömmande benhinnor och vader. Memme, vår alltiallo, har tejpat benhinnorna med kinesiotejp. Den är blå och går längs med smalbenen. Jag inbillar mig att det hjälper. Jag har inte en aning om att det här ska bli min sista fotbollsmatch på lång tid. Att det faktiskt kommer att vara min sista fotbollsmatch i mitt älskade vit-blåa lag…

Efter uppvärmningen går vi in i omklädningsrummet igen. Jag tar på mig min matchtröja med stjärnan på bröstet och nummer 9 på ryggen. Jag är inte uppvuxen i Norrköping och är djurgårdare men det är något speciellt med att spela i IFK Norrköping med stjärnan på bröstet och jag tror att vi alla i laget är lite stolta.

Vi går på led ut till planen. Jag ser mina föräldrar och min lillasyster Ida på läktaren. Vi ställer oss i en ring och Kenta säger några väl valda ord.

– Åhhhhh I F K!

Startelvan går ut på planen och vi klatchar varandras händer. Det gör vi alltid.

– Kom igen nu!

Jag står där på min position till vänster när jag plötsligt hör att det blir ett himla liv borta vid entrén. En stor folkmassa rör sig mot planen. De skriker och tjoar. De är fans.

– Fan vad jobbigt! Nu har Mariebo dragit hit en massa fans för att fira seriesegern, tänker jag. Sedan hör jag hur de sjunger i kör:

– Åhh, tolv guld har Peking, hur många guld har ni? Så jävla bra som Peking det kan ni aldrig bli! och det går upp för mig att det inte är Mariebos fans som har kommit. Det är VÅRA fans. Peking Fanz! Jag vänder mig mot Rulle och vi skrattar. Lite tagna av situationen blåser domaren igång matchen.

Vi börjar inte bra. Mariebo anfaller gång på gång. Peking Fanz ställer sig bakom målet på min sida och skriker och hejar. Linjemannen (för dagen en kvinna) är livrädd och vägar inte springa ner till hörnflaggan. En spelare i Mariebo för ett fritt läge och bollen rullar förbi Camilla i målet och är på väg mot mållinjen men där kommer jag och rensar undan bollen. Jag blev chockad själv att jag ens hann i kapp den men så blåser domaren mål.

– Va?! Skämtar du!? Jag är inte den som brukar tjaffsa men jag markerar tydligt att den där bollen INTE var över mållinjen! Peking Fanz protesterar högljutt men mål blir det. 1-0 till Mariebo. Det händer inte mycket mer i första halvlek. Jag har en frisparksvariant med Karlsson som blev ganska lyckad men resultatet 1-0 står sig.
Vi går in i omklädningsrummet i halvtid. Jag minns inte vad vi sa men Kenta var inte nöjd. Vi måste skärpa oss helt enkelt. Vi kan så mycket bättre.

Andra halvlek dröjer. Peking Fanz har tänt en bengalisk eld och ena målet är täckt av blå rök. Domarna är livrädda och vi skrattar åt dem i smyg.

Till slut blåser domaren igång matchen. Det tar kanske 15-20 minuter. Sen händer det. Mariebo gör en spelvändning ut mot min kant. Deras yttermittfältare får bollen på defensiv planhalva precis framför vårt avbytarbås. Jag springer fram för att sätta press. Jag kan inte ens föreställa mig hur många gånger jag har gjort det förut. Jag minns att jag sätter ner hälen lite konstigt. Jag sätter liksom ner den först och sen är det som att jag halkar. I det ögonblicket möter jag av någon konstig anledning min tränares blick på avbytarbänken. Han ser rädd ut. Sen känner jag hur knät liksom vrider sig åt sidan och hur något drar tillbaka det. Det knakar något fruktansvärt. Som ett pistolskott. Det gör inte direkt ont men jag blir livrädd. Jag slänger mig ner på gräset och håller om mitt knä. Jag försöker andas men det går inte. Något har hänt och jag har inte kontroll över det. Spelet går vidare men jag ligger kvar. Jag tror till och med att det blir mål men det blev bortdömt sen för offside. Karlsson är framme hos mig och undrar vad det är. Jag svarar inte. Jag bara håller om mitt knä och försöker andas. Spelet är avblåst och Memme kommer in på planen.

– Emelie! Kan du sträcka på benet?

– Vänta!!

Jag är alldeles stressad, upprymd och rädd. Kan jag sträcka på knät? Ja, det kan jag nog. Men jag vågar inte. Jag vill inte. Jag försöker ta några djupa andetag och sen sträcker jag och det går. Memme lindar mitt vänstra knä och hjälper mig av planen. Jag ligger på sidan av planen under matchklockan med benet på den blåa medicinväskan och gråter för mig själv. Jossan som är avbytare kommer fram och klappar mig på axeln. Hon har själv haft ett skadefyllt år och jag har verkligen försökt stötta henne så mycket jag bara har kunnat.

Jag vet inte längre vad som händer på planen. Jag vet ingenting. Mitt huvud är tomt och jag förstår inte vad som har hänt. Memme kommer och lindar av knät. Han drar och sliter lite i det men jag känner inget direkt. Jag har fortfarande inte speciellt ont. Matchen är slut. Jag tror det blev 3-1 till Mariebo. Jag reser mig upp och kan faktiskt gå. Det känns inte så farligt. Jag har mest ont högt upp i vaden och lite i baksidan. Vi tackar för matchen och laget joggar ner. Nina tittar oroligt på mig men jag säger att det inte är någon fara. Mamma och pappa kommer in på planen med Ida i släptåg och undrar vad som har hänt. Min mamma har själv opererat korsbandet och blir så klart orolig när det handlar om knän.

– Ida och jag sa att nu ligger Emelie där och ser hela sin fotbollskarriär passera i revy, säger hon och ler.

– Det är ingen fara, säger jag.

– Vad händer då? frågar pappa och ser bekymrad ut.

Jag berättar och kommer fram till att det kändes som att knät var på väg ur led men att något svarade i knät och drog det tillbaka. Det kändes inte som att något gick sönder. Förutom knaket då. Pistolskottet.

– Ja, men om det knakade så var det ju något som gick sönder, konstaterar pappa och jag vill kasta fotbollsskon jag håller i handen i huvudet på honom. Jag haltar in mot omklädningsrummet och möter upp Maja. Maja som redan när hon var 18 hade opererat korsbandet i båda knäna. Hon vet vad hon pratar om och det känns tryggt. Hon säger att jag borde ha ondare om det var korsbandet.

– Första gången jag gjorde det gjorde det så jävulskt ont! Det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv!

– Men så ont har jag ju inte… Det är nog bara en smäll…

Det var en liten början. Om ni är intresserade finns det mer…

inspiration

 

 

 

Om ni söker inspiration till er väg tillbaka till idrottsplanen tycker jag att ni ska söka er bakåt i arkivet för det jag har skrivit det senaste halvåret är liksom inte speciellt upplyftande (total brist på motivation). Men längre bak finns det ljusglimtar som till och med för mig själv att le och ta i lite extra på gymmet. Som till exempel hur sjukt lycklig jag var efter min comeback i matchspel igen 6 månader och 8 dagar efter operationen (erkänn att jag var ganska grym som klarade det!).

Imorgon ska jag ner på fotbollsträningen och prata med min tränare. Jag har typ varit på två träningar sen min meniskoperation så jag har lite dålig koll på vad som händer i klubben osv och jag har verkligen inte bestämt hur jag ska göra nästa år… Att sluta känns så drastiskt men det är svårt att kombinera fotbollen när man jobbar till 19 varje dag och sen varannan helg på det. Plus att glöden för fotbollen inte riktigt finns där för tillfället… Det är ju helt sjukt egentligen. För lite mer än ett år sedan var det allt jag tänkte på. Fotboll, fotboll, fotboll. Hela november och december tränade jag som en idiot för att bli fit igen för säsongen 2011. Nu gör jag allt för att slippa träning typ och försäsongsträning ger mig mer ångest än vanligt. Samtidigt vore det riktigt skönt att lira lite igen och verkligen känna att knät pallar och är så där magiskt bra som det var innan jag skadade menisken (kan man ha mer otur?).

Är ni några som fortfarande läser den här bloggen förresten?

Nästa sida »