Jag kan fortfarande tycka att det är märkligt hur livet förändras och tar oväntade vändningar. Lite pirrar det allt i magen när jag tänker på mina forna lagkamrater som är på väg ner till Malmö med en seriepremiär väntandes imorgon. Jag saknar det, men ändå inte. Och det där ”men ändå inte” förvånar mig för en gång i tiden var fotbollen allt jag levde för. Så är det inte längre, det kan jag inte sticka under stol med. Jobb, Jocke, familj, vänner och resor tar mest upp min tid nu. Eller det är iaf det jag vill ska uppta min tid. Fotbollen är fortfarande där och snor lite och jag kan inte hjälpa det. Det är en livslång kärlek liksom. På något sätt är det otroligt svårt att leva utan den.
Jag tror att jag har fått ordning på mitt knä igen och det är skönt men det skrämmer mig lite att jag kommer få leva med det här i resten av mitt liv. Det kommer ju inte direkt bli bättre med åren. Hej artros liksom efter 3 operationen på 2 år. Jag borde förresten ta och ringa alla försäkringsbolag och ta tag i allt vad medicinsk invaliditet och ärr heter. Men det här med telefonsamtal är ju inte riktigt min grej. Jag kan dra ut på det i dagar, veckor, månader…..
